Går det att bota panikångest?

Jag är själv ett bevis på att det går. Trots taskiga förutsättningar faktiskt.

Men man ska ju komma ihåg att de symptom man får vid en panikattack är helt naturliga. De finns där för att vi ska kunna agera när en verklig fara hotar. Haken är att vid en panikattack uppstår de utan att reaktionen är nödvändig och man blir rädd för rädslan. Det finns inget att fly ifrån och inget att slåss mot.

Jag har blivit betraktad som ett hopplöst fall. Den sista psykiatern jag hade tyckte att förtidspension var något som borde övervägas för min del. Jag hade ju varit sjukskriven i över 10 år och även innan dess haft perioder av sjukskrivning p.g.a. panikångest. De tidigare perioderna hade jag kommit över genom att envist lyfta mig i kragen och utmana mig själv att göra det jag inte vågade göra. Den här gången gick inte det.

Men min bild av psykvården är inte särskilt grann. När jag insjuknade sista gången gick jag till vården och trodde att jag först skulle få en diagnos och sedan vård. Så blev det inte. Eller någon slags vård fick jag väl men effektivt var det inte. Jag undrar t.o.m. om metoden var beprövad…

Efter 5 (fem) år fick jag kbt. Terapeuten var nyutbildad och mitt fall för svårt, så det lilla resultat som blev, varade inte länge innan nästa bakslag kom.

Som jag ser det så var kbt i mitt fall som att försöka bygga ett hus på en rutten grund. Jag hade ingen som helst stabilitet och vid minsta lilla strul i livet reagerade jag på samma sätt, d.v.s. med panikångest. Det gick inte att släta över med kbt.

Det var inte förrän jag träffade en yogaterapeut och fick ett par privatsessioner, som jag fick den stora aha-upplevelsen och förklaringen till varför det var som det var. Eller det var inte bara en aha-upplevelse, det var flera aha-upplevelser och de fortsatte att komma en tid efteråt också. Det var som att se hela sitt liv från ett uppifrånperspektiv och se hur en väv av händelser raserat hela min grund. Om det bara varit en eller några händelser hade jag nog inte insjuknat, men det blev så mycket kaka på kaka för mig att det till slut inte höll.

Men nu har jag gått händelserna lite i förväg. Vändpunkten för mig kom redan innan träffen med yogaterapeuten. Det var när jag började meditera.

Holosync - Vändpunkten för mig.

Holosync – Vändpunkten för mig.

Jag trodde ju inte att jag kunde meditera och jag trodde inte ens att jag skulle ha tålamod till det. Det fanns dock en genväg och den tog jag. Jag köpte helt enkelt en cd-skiva från USA som jag började lyssna på. Holosync hette den. Med traditionell meditation kan det ta tid innan man börjar känna av effekterna, men för alla som inte har tålamod eller tid att sitta på ett berg och navelskåda i åratal är det här en genväg. Meditation påverkar hjärnvågorna och med Holosync kommer effekten snabbt. Här påverkas hjärnan att skapa riktigt långsamma hjärnvågor som i normala fall förknippas med drömlös sömn. Det är knappast möjligt att åstadkomma på traditionellt sätt, så här kan man verkligen snacka om djup meditation. Med tiden upptäckte jag att saker som varit svåra för mig blev enklare och jag fick mer energi. Det kändes som om det äntligen skulle bli möjligt att vända livet till något bättre. (Det blev det.)

En tid senare träffade jag yogaterapeuten så jag började även att utöva yoga. Jag fick en cd-skiva med startpaket 1 av henne som jag skulle göra dagligen.

Jag kombinerade även det här med en självhjälpsbok, som har varit helt oumbärlig för mig. Boken heter The Sedona Method men dessvärre finns den inte översatt till svenska.

När jag började arbetsträna tog det inte lång tid innan jag blev försedd med en egen nyckel till företaget. ”Va? Ska jag vara här själv?” tänkte jag. ”Hur ska det gå?” Det gick bra visade det sig. När ångesten kom krypande använde jag vad jag lärt mig i boken.

Det är alltså en kombination av metoder jag har använt för att komma ur panikångesten. Jag kan inte direkt sortera vad som hjälpt mest. Resultatet har i alla fall blivit bra och de senaste 5 åren har jag genomgått en enorm förändring och i somras, när jag åkte på semester på egen hand, kunde jag själv stämpla mig som frisk. De största förändringarna kom dock under de första 2-3 åren efter att jag börjat med ovanstående. Från att ha stått på dörren till förtidspension är jag numera funktionsduglig och jobbar heltid utan problem. Jag har en intressant fritid och har ett normalt liv.

Panikångesten kan givetvis fortfarande återkomma ibland, men den stör mig inte särskilt mycket. Jag ser den inte som ett hinder längre utan bara ett obehag som passerar, jämförbar med rampfeber inför ett framträdande eller tävling. Ironiskt nog har jag själv knappt någon rampfeber längre att tala om. Många av dem som deltagit i samma tävlingar som jag, har varit uppenbart skitnervösa, vilket jag själv inte känner av i den omfattningen.

En gång i tiden var min största dröm att ha ett normalt liv. I det normala livet ingick det att gå upp på morgonen, åka till jobbet och sedan åka hem när jag var klar. Kvällen kunde jag ägna åt något intresse eller vad jag nu kände för. Då var jag väldigt långt ifrån det. Idag lever jag den drömmen.

Men nu har jag så klart skapat nya drömmar :D Det återstår att se hur det blir med dem.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInPinterestStumbleUponDela

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>